Wow, ibland är vardagen bara KAOS med stoooora bokstäver.
Hela förra veckan var det, denna veckan är det, suckelisuck.... Alldeles för mycket att stå i , massa stress, skit skit och skit, en kropp som inte orkar, ett psyke som inte håller, vart är man påväg liksom?
Snacka om att man ser den där tegelväggen framför sig & FASAR för smällen som snart kommer, måste ta tag i kragen nu, måste ta mig UPP för trappan, men det är tungt, jobbigt att sakta ner, allt skall ju ske NU & helst förra månaden.
Finns ingen tid till att stanna upp, andas ut, ta det lugnt, nejnej, här skall allting gå i 100km/h & plattan i bott, handbromsen är sönder & fotbromsen behöver fyllas på med olja, klossarna är sönderrostade & turbon börjar nästintill brinna.
Japp, här händer det grejer, fast ändå ingenting, känns det som.

Söker jobb, går på mina möten, sitter i telefonsamtal, lagar mat, städar, diskar, tvättar, tar hand om mina älskade barn, ger kärlek till min sambo, håller kontakt med min familj, umgås med vänner, styr upp livet, meeeen, när kommer den där efterlängtade pausen, stoppet, den där lilla stunden bort från verkligheten.
Snart hoppas jag , för tegelväggen, den ser hård ut.

Visst är alla dessa grejer en helt vanlig vardag för en småbarnsfamilj, men för mig är det mycket mer än så, jag kämpar med smärtan i kroppen, den där smärtan som förmodligen aldrig kommer försvinna, om jag inte lägger mig under kniven & sedan knaprar piller resterande tid i mitt liv, men det vill jag ju såklart inte, för då tär det ännu mer på psyket, det psyke som jag redan kämpar med varenda dag, hur skulle det gå?
Skall man istället sitta , pillerknaprandes, stilla i en soffa resten av livet, inte kunna jobba, inte kunna tahand om familjen, inte kunna göra det man lever för?
Det är tuffa val, det är tuffa dagar, men man kämpar ju av en anledning, man kämpar ju för det man älskar, & jävlar vad jag kämpar, jävlar vad jag trampar på & jävlar i mig.
Jag kommer skaffa mig en bazooka innan jag hinner nå tegelväggen, kommer skjuta väggen i spillror & ta mig förbi den, fortsätta kämpa, klara av varje dag, varje kväll, varje sekund , timme och minut.

Jag klarar allt, jag är starkare än så, även fall jag vissa dagar bara vill krypa ur mitt eget skinn, gräva ur min egen hjärna, tömma kroppen på allt & hoppas på att sedan vakna upp i en annan kropp, i ett annat liv.
Men jag ser allt jag åstadkommit genom åren, allt jag gått igenom allt jag klarat av, jag ser allt jag kämpat för, jag ser mina fina barn, min älskade sambo , min stöttande familj, mina underbara vänner, jag kan se mig själv i spegeln, stolt över dem gropar som jag lyckats ta mig upp ifrån, jag kan se mig själv i spegeln, le & ge mig själv en fet jäkla klapp på axeln.
Fyfan vad jag är BRA !

FYFAN VAD VI ÄR BRA!
alla vi som kämpar , oavsett vad du har för bakgrund, oavsett hur din framtid ser ut, oavsett om du har barn eller ej, oavsett vad du förlorat eller vunnit, vi är alla så jävla bra, så grymma.
Att alla orkar dagarna i livet, att alla orkar ta sig igenom sina egna bekymmer, sina egna demoner.
Att så många, alla vi, orkar , det är fan helt otroligt, tänk vad fantastiska vi är <3
Tänk vad vi åstadkommer varje dag, bara genom att gå upp ur sängen, bara på att öppna ögonen, bara genom att vi andas.
Usch, vad stolta ni alla skall vara <3 , lev idag, vakna imorgon & kämpa på , kämpa vidare, ge aldrig upp, hur mycket livet än kan svika ibland, stå på dig, ALLT KOMMER BLI BRA, ALLT KOMMER ORDNA SIG!
Runt hörnet väntar det bästa :D !
För ALLA .